Lyckan är total!
För två veckor sedan föll Oscar ner på knä och spred en glädje i mig som ej går att beskriva! Men jag visste ändå inte om jag skulle tro honom. Var det en fråga som skulle stanna mellan oss? Eller menade han verkligen att vi skulle gå "hela vägen"? Den 10 maj bestämde vi att det var "på riktigt" och dagen därpå åkte vi för att kolla på symbolen för vår kärlek, alltså ringarna. På Smycka hade de några fina klassiska silverringar som föll oss i smaken. Naturligtvis fick vi vänta 10 dagar för att få dem, då gravyr och allt skulle göras. Men igår var dagen äntligen här och efter att vi hämtat ringarna (som var lite jobbiga att få på) fick vi skjuts av Emelie in till stan (som inte fattade någonting och idag när allt kom upp för henne blev helt chockad över att vi lurat henne så :). Ringbytet skedde vid en mysig plats mellan Kungliga operan och slottet. Det där är ju något man alltid drömt om, att det skulle ske perfekt och allting. Det gick faktiskt mycket bra, vi hade inte glömt ringarna, ingen fick kalla fötter och inga tårar föll. Vi höll inga tal till varandra utan vi trädde bara på varandra ringarna (dock med lite krångel) och visste då att vi inte behövde säga någonting.
Vi vandrade vidare ner till kungsan där RixFm-festivalen höll på för fullt. Vi prickade till och med in Joshua Radin och I'll rather be with you, kunde det bli mycket bättre?
Idag fick jag inte hålla det hemligt för Oscar längre, jag som tyckte det var båda spännande och kul att ingen visste. Bara vi, för än så länge gäller det ju bara oss. Men nej, tillslut fick jag ringa mamma och pappa. En chockad pappa (?) och inte den mesta spontana upprepade min nyhet några gånger som en fråga för sig själv eller kanske för mig innan han gav över telefonen till mamma. Jag hoppas du blev glad pappa? Mamma är den lite mer spontana iaf och även fast jag vet hur mycket hon tycker om Oscar så blev jag lite chockad över att hon blev så glad. Jag trodde ni skulle tycka att vi är galna, unga och omogna?! Jag menar, vi bor ju faktiskt hos "föräldrarna" fortfarande. Men jag lovar, det är för alltid och det är vår kärlek som räknas och inte miljön som vi lever i.
Oscars föräldrar blev tokglada och det blev kramkalas! Vilket det förmodligen hade blivit om vi varit hemma i Kallinge oxå, men med en tår i ögat blev det minst lika bra här. Som sagt så är det ju Oscar jag är förlovad med och inte mamma och pappa, jag är ju vuxen och självständig nu! (Fast, får man inte sakna sin mamma och pappa när man ska berätta något sådant här då?) Hans tog fram finchampagne som legat på lagring "för ett speciellt tillfälle" i 20år. Hjälp tänkte vi barn och undrade om det verkligen var värt det. "Om den ska drickas så ska den väl ändå drickas nu!" sa Anita :) Den smakade helt fantastiskt. Kanske för att det var årgång -90 (!) eller bara för att Hans är en så bra champagnekännare.
our friends would all make fun of us
and we'll just laugh along because we know
that none of them have felt this way
Jag är den lyckligaste som gått i ett par skor
Skål på er!
Att slå ihjäl några timmar på stan är väl ingen utmaning?
4½dl tommare, någon hundring fattigare och ett genant möte
Herr Puntila och hans dräng Matti, är det något ni känner till? Ingen teater jag skulle rekomendera precis, men om du skulle få tag på en biljett av någon anledningen så är det tre värt spenderade timmar. Och skulle du inte gilla dramat kan du kanske skratta lite åt Dan Ekborgs nakenchock eller mysa lite åt den härliga Fares Fares..
Imorse (med lite snooze) åkte jag till SU för att lämna blod i blodbussen. Allt gick toppen och jag fick en febertermometer. Efter en sådan god gärning (de tar ju trots allt så mycket som drygt åtta menstruationer på 10 minuter, tänk om det alltid var över så fort) åkte jag in till stan då jag förtjänade lite shopping. Köpte två klänning på H&M, de kostade ju bara 69,50 :) Köpte även ett par läckra cykelbyxor att ha under sommarklänningarna så jag slipper djungelbrännan. Ibland vill man ju bara känna sig fin i barbent men när låren går i hopp känner man sig inte så fin efter ett tag.
Imorgon ska jag handla till Lucas och Jonas, och köpa mig själv ett par sandaler. Sedan blir det fika Med Isabell :)
Oscar kom hem från jobbet vid nio och vi for iväg till Kungsholmen för att sola...
Någon drar i handtaget till min dörr in till solaret, jag svarar "ja" men får inget svar. Jag hör röster utifrån och blir stressad och slänger på mig mine kläder. Kommer ut från solariet och möts av ett välkänt leende, jag ser till vänster varav jag möter ett till välkänt ansikte som stirrar på mig nerifrån en bänk. Jag ser Oscar rakt framför mig, röd i ansiktet och frillan på sne efter 15 minuter i soariet och jag ställer mig bredvid honom. Jag kollar till höger igen och ser att leendet tillhör Eddie och den stirrande personen är då givetvis Rabih. Någonstans ifrån kommer förståndet flygande, jag uppfattar läget och ler tillbaka mot Eddie och säger ett kyligt "hej". "Hej" säger han tillbaka och skrattar till lite grann. Oscar säger hejdå och vi går ut mot bilen. "Jag sa bara att vi var på samma bio i måndags", berättar Oscar för mig. Var på Rabih frågat "ah, varför var du bjuden?" (vars undermening var "är du kändis eller?". Oscar svarade ärligt att hans pappa jobbar med film, var det egentligen ett ypperligt tillfälle att skapa sig en ny identitet?
Hädanefter vill jag åka och sola i smink, partykläder och högklackat om kändisarna återigen skulle rycka i min dörr. Men inte var de själva särkilt "snygga" och inte kan man visa sig från sin bästa sida hela tiden. Om de inte la märkte till snygga jag på premiären så förtjänar de inte att se mig snygg!
En hårfri sommar
När jag kom hem från skolan hoppade jag in i duschen och rakade mig iaf, haha! Men vi skulle ju faktiskt på biopremiär senare så jag hade mer än en anledning till att duscha (ursäkter till mamma som tycker att jag duschar för mycket. Detta är samma filur som lurat i mig det där om "brun = smal" (?).)
Prince of Persia var bra, mycket dataspelsinfluerat men kontexten var spännande. Och om inte annat kan man ju se den bara för att få dregla lite över Jake Gyllenhaal (fast det vill nog inte du pappa). Det blev ingen efterfest för Oscar skulle på handboll, men det var en bra ikväll iaf för jag fick som vanligt se mycket roligt kändisfolk (krockade med Ingela "Pling" Forsman och hängde mot samma stolpe som Idoljury Andreas), jag fick med mig roliga vitamindrycker hem, åt lantchips för flera månader och jag fick chansen att gå in mina nya rosa pumps :)
Det är inte kul längre!
I got a feeling...
Damn I miss u!
Den förbannade hemtentan har jag lagt bakom mig nu iaf och jag har börjat fokusera på nästa kurs: Litteraturvetenskapens grunder =) Den verkar faktiskt vara riktigt rolig, kanske främst för att jag kan en massa saker från början för en gångs skull, eller för att äntligen komma ifrån allt snack om tvåspråkighet! Kanske känns det bra för att det är sommar på gång, eller för att vi läser massa dikter. Något är det iaf, jag har fått lära mig att man inte ska utesluta det ena eller det andra i litteraturens värld.
Igår läste jag Romeo och Juliet, mycket mer fängslande och roande än jag trott. I morgon ska jag påbörja Populärmusik från Vittula, några dagar för sent.
Oscar har varit borta i stort sett hela dagen. Nu är han på personalfest, ska bli en överaskning att se hur dags han kommer ranglande hem :) Tänkte sitta och sukta lite på H&Ms hemsida, men den har något tekniskt fel just nu. Istället får jag läsa lite roliga universitetslitteratur. (Ja på en lördag Jonas. Jag sparar det roliga till helgen som alla andra...)
Lilla Lucas kryper nu, tänk asså. Snart ett år sen studenten och allt skoj. Jag vill bara ta en av de där skrattande fjollorna på stan i sina vita mössor och skaka vett i dem, förklara vad de har framför sig och att det ska ta vara på sin student!! - damn I miss u! Jag saknar Lukke som förändras så mycket, jag saknar Ludde som blir så stor. Jag saknar Camilla - vill bara ge henne en stor kram! Jag saknar mamma och pappa för jag är sjuk =( Jag saknar brudarna på SU och önskar att de förstod att gymnasielärare är så mycket bättre ;P Jag saknar mina söta vänner hemifrån som jag känner att jag aldrig har haft tillräckligt nära, men ändå där på något sätt (Jeffan, såg ditt inlägg och trodde jag skulle brista, jag blir så trött på dig ibland och vår relation är ganska weird, men som jag saknar dig! Och Ida, vår tid försvann för längesen, men de minnena jag har med dig, de bilderna jag har på oss kommer jag aldrig glömma! Är så glad att det går bra för dig och att jag fortfarande inte träffat Simon får mig att skämmas! Det får hända något stort och kul som för oss tillsammans igen!)
Nä, dumma ensamma kväll som gör mig så här sentimental! Och Celine Dion i bakgrunden också, är det någon som driver med mig? Om inte ni blir sentimentala av den här låten så vet jag inte vad ni är för typer...
