Lyckan är total!
För två veckor sedan föll Oscar ner på knä och spred en glädje i mig som ej går att beskriva! Men jag visste ändå inte om jag skulle tro honom. Var det en fråga som skulle stanna mellan oss? Eller menade han verkligen att vi skulle gå "hela vägen"? Den 10 maj bestämde vi att det var "på riktigt" och dagen därpå åkte vi för att kolla på symbolen för vår kärlek, alltså ringarna. På Smycka hade de några fina klassiska silverringar som föll oss i smaken. Naturligtvis fick vi vänta 10 dagar för att få dem, då gravyr och allt skulle göras. Men igår var dagen äntligen här och efter att vi hämtat ringarna (som var lite jobbiga att få på) fick vi skjuts av Emelie in till stan (som inte fattade någonting och idag när allt kom upp för henne blev helt chockad över att vi lurat henne så :). Ringbytet skedde vid en mysig plats mellan Kungliga operan och slottet. Det där är ju något man alltid drömt om, att det skulle ske perfekt och allting. Det gick faktiskt mycket bra, vi hade inte glömt ringarna, ingen fick kalla fötter och inga tårar föll. Vi höll inga tal till varandra utan vi trädde bara på varandra ringarna (dock med lite krångel) och visste då att vi inte behövde säga någonting.
Vi vandrade vidare ner till kungsan där RixFm-festivalen höll på för fullt. Vi prickade till och med in Joshua Radin och I'll rather be with you, kunde det bli mycket bättre?
Idag fick jag inte hålla det hemligt för Oscar längre, jag som tyckte det var båda spännande och kul att ingen visste. Bara vi, för än så länge gäller det ju bara oss. Men nej, tillslut fick jag ringa mamma och pappa. En chockad pappa (?) och inte den mesta spontana upprepade min nyhet några gånger som en fråga för sig själv eller kanske för mig innan han gav över telefonen till mamma. Jag hoppas du blev glad pappa? Mamma är den lite mer spontana iaf och även fast jag vet hur mycket hon tycker om Oscar så blev jag lite chockad över att hon blev så glad. Jag trodde ni skulle tycka att vi är galna, unga och omogna?! Jag menar, vi bor ju faktiskt hos "föräldrarna" fortfarande. Men jag lovar, det är för alltid och det är vår kärlek som räknas och inte miljön som vi lever i.
Oscars föräldrar blev tokglada och det blev kramkalas! Vilket det förmodligen hade blivit om vi varit hemma i Kallinge oxå, men med en tår i ögat blev det minst lika bra här. Som sagt så är det ju Oscar jag är förlovad med och inte mamma och pappa, jag är ju vuxen och självständig nu! (Fast, får man inte sakna sin mamma och pappa när man ska berätta något sådant här då?) Hans tog fram finchampagne som legat på lagring "för ett speciellt tillfälle" i 20år. Hjälp tänkte vi barn och undrade om det verkligen var värt det. "Om den ska drickas så ska den väl ändå drickas nu!" sa Anita :) Den smakade helt fantastiskt. Kanske för att det var årgång -90 (!) eller bara för att Hans är en så bra champagnekännare.
our friends would all make fun of us
and we'll just laugh along because we know
that none of them have felt this way
Jag är den lyckligaste som gått i ett par skor
Skål på er!
Jag blir lite "blöt i ögat"...=)
Känner igen vers raden....
Ja jag tänker inte komma med några moralkakor iaf!! Jag menar jag är ju den som gifter mig helt spontant ;)
Men jag förstår din känsla, jag har lite av tankegången:
'det är du och jag mot världen'
Kram och GRATTIS!! Ses snart =)
Tack, era uppmuntrande ord hjälpte :) Ja vi ses jättesnart, ska bli så kul! Kram
